Galgbacken

Så här kunde en avrättningsplats te sig. Konstverket finns på Medeltidsmuséet i Stockholm.

Runt om i Sverige ligger de gamla avrättningsplatserna tysta och igenvuxna, överbyggda och bortglömda. Ändå finns spåren kvar, om än nere i marken. Här vilar människor som halshöggs i Guds namn, hastigt nedvälta i grävda gropar och kärr. Exakt hur många som avrättats i Sverige är det ingen som riktigt vet, men bara mellan 1800 och 1865 bragdes 644 människor om livet, nästan en i månaden. Avrättningarna var offentliga fram till 1867, och det kunde komma tusentals människor för att beskåda spektaklet.

Kvinnor och män straffades på olika sätt. Kvinnor dömdes aldrig till hängning, ty det ansågs oanständigt eftersom publiken då skulle kunna se upp under deras kjolar. De kunde därför oftast räkna med att bli halshuggna. Att sättas "kvick" i jorden innebar levande begravning och har förekommit i Stockholm. Gunnil, dömd för bland annat stöld och mordbrand, gick denna hemska död till mötes 1489.

Avrättningsmetoderna hade olika värde på statusskalan. Allra sämst var att bli levande begravd, vilket lyckligtvis var ovanligt.

Att bli bränd på bål var också lågt värderat och inte heller så vanligt.

Därefter kom hängning, i ett träd eller i en för ändamålet byggd galge. Knuten knöts i nacken och personen blev sakta strypt, vilket kunde ta flera minuter.

Halshuggning skedde oftast med en yxa eller bila på så sätt, att den dömde låg hukad med ansiktet nedåt och halsen mot en stupstock. Allra finast var att bli halshuggen med svärd, vilket var förbehållet högreståndsfolk.

På bilden ovan ses ett vagnshjul monterat på en hög påle. Där spikade man upp lik eller likdelar till allmänt beskådande "androm till varnagel".

Varje län skulle ha en egen utövare av bödelsyrket, men trots att 1734 års lag stadgade dödsstraff för inte mindre än 68 olika kriminella handlingar, genomfördes förhållandevis få avrättningar per år. Lite beroende på att det var ont om raska karlar, som var villiga att åtaga sig den hemska sysslan och därmed utsätta sig för ringaktning och social utfrysning. Därför tvingades man ibland rekrytera bland dödsdömda brottslingar, som för att rädda sitt eget liv fick acceptera det impopulära arbetet.

I bödelsarbetet ingick även slakt av djur, som inte skulle använda till människoföda t ex hästar. Att slakta hästar ansågs då för tiden som ett mycket föraktligt arbete. Hästköttet skulle grävas ner. Den som använde det till mat, ansågs som en dålig människa.

- - - - - - - - - - - -

Av galgbacken i Brinken finns inga synliga rester kvar. I stället får vi lita till den karta som är uppritad över Häradsmarken och där avrättningsplatsen finns angiven.

Karta över Häradsmarken som den tedde sig 1748.

Platsen var rektangular och mätte 32x24 meter. Den var omgiven av stängsel och så belägen, att vägfarande både från Skänninge, Vinnerstad och Vadstena måste passera förbi. Det var vanligt att avrättningsplatserna förlades så, för att verka avskräckande. Även från Motala by torde platsen ha varit synlig.

Den sista avrättningen skedde 1 april 1834, då en dräng från Björkatrakten blev "halshuggen och steglad", medan kvinnan i dramat några dagar tidigare undergått straff "af 30 par ris och hemlig skrift" för delaktighet i mordet på hennes man.

Rättsväsendets dåvarande tjänare Adam Nordqvist, som lär ha bott i Snippen-stugan, åtnjöt inte något större anseende. Profossen (häradsmästaren) själv hade på annan ort blivit dömd till "40 par spö, halsjern och kyrkoplikt".

Liten ordbok:

Stegla - att spika upp en avrättad persons kroppsdelar på en påle i avskräckande syfte.

Hemlig skrift - bikt inför prästen, som hade tystnadsplikt.

Kyrkoplikt - skamstraff i kyrkan inför menigheten.

- - - - - - - - - -

Den mest kände person som avrättats i Brinken är fogden Jösse Eriksson på 1400-talet. Om honom berättas det:

" År 1436 ristade Motala ting sitt namn i historiens blad genom att döma bondeplågaren Jösse Eriksson till döden. De uppretade bönderna släpade den grymme fogden från Vadstena kloster till tingsstället uppe vid gamla Brinken, där han dömdes och avrättades vid den intill liggande galgbacken.

Få personer ur Sveriges historia har blivit så hatade som just Jösse Eriksson - fogden på Erik av Pommerns tid, han som spände havande kvinnor för plogen och lät röka ihjäl gentörstiga (motsträviga) bönder. Men just samma allmoge, som han så hänsynslöst förtryckt och tyranniserat, krävde omsider hans liv - och tog det.

Vanligen torde man ha tänkt sig Jösse Eriksson såsom en lågbördig uppkomling, men detta var ej överensstämmande med verkligheten. Han tillhörde en dansk frälsesläkt, var väpnare (graden näst under riddaregraden) och bar i vapnet en tvärbjälke prydd med en ranka. Och att han ej varit en obetydlig man kan man sluta därav, att det högättade norska riksrådet Ulf Jonsson (Ros), som var befryntad med det gamla norska kungahuset gav honom sin dotter Birgitta till äkta.

Känt är huru han av konung Erik sattes till fogde över Dalarna, Bergslagen och större delen av Västmanland och att han gjorde sig synnerligen illa känd för att icke tala om en rent av ruskig grymhet. Då slutligen befrielsekriget under Engelbrekts anförande utbröt, måste också den hatade fogden fly hals över huvud nedåt landet och sökte sig en tillflykt i Vadstena kloster. Där tycktes han ha uppehållit sig i fullkomlig hemlighet två hela år; ej ens då Engelbrekt bevistade det ryktbara rådssammanträdet i Vadstena, tycktes man ha vetat om, att Jösse Eriksson befann sig inom nämnda stadsmurar.

Men slutligen blev dock detta upptäckt. Sedan Engelbrekt dött och allmogehären blivit mer odisciplinerad, samlades Östgötabönderna vintern 1436 och tågade till Vadstena, där de togo honom ut ur klostret och förde honom till tinget vid Motala, där han dömdes till döden (dock av en olagligen sammansatt domstol) och halshöggs den 9 december nämnda år. Då han greps, hade han förgäves sökt en fristad vid högaltaret i Vadstena klosterkyrka, där en gravsten än i dag minner om honom och hans högättade gemål."

Jösse Eriksson halshöggs av bondepöbeln med en yxa, vilket var en extra skymf eftersom han, som var av fin släkt, hade rätt att bli avrättad med ett svärd.

- - - - - - - - - -