Tågolyckor

Tågolyckor

Tågolyckan vid Malmslätt 1912

Tågolyckan i Malmslätt ägde rum den 16 juni 1912, då norrgående nattsnälltåg körde in i ett stillastående, södergående persontåg. Båda loken skadades svårt och många vagnar krossades. Vid olyckan dödades 22 personer och 12 blev svårt skadade. Orsaken till olyckan berodde på missuppfattningar mellan ställverksvakten och tågklareraren.

Den svåra tågolyckan vid Malmslätt 1912.

Furiren Karl Svenssons känsloladdade brev hem till fadern, skräddare Svensson i Brinken.  (Se En vandring i Brinken)

Malmen den 21 juni 1912


Älskade far!


Tack för senast. Jag får underrätta att jag inte kommer hem i midsommar, men i stället någon söndag lite senare.

Ni har väl med fasa läst tidningarna om den fruktansvärda olyckan, som här inträffade söndagen den 16 dennes?

Eftersom tidningarna ej äro fullt tillförlitliga i alla detaljer, vill jag såsom varande ögonvittne till den hemska händelsen meddela mina iakttagelser.

Jag väcktes på söndagsmorgonen vid att brandsignal gavs vid lägervakten. Jag skyndade genast att taga på mig lite kläder och på två minuter var jag utför baracken. Eftersom jag inte riktigt visste antingen signalen gavs, för att se hur fort vi kunde bli iordning eller om något allvarligt var å färde, stannade jag och tittade mig omkring. Då fick jag se en och annan springande begiva sig åt stationshållet, även jag begav mig då dit och den syn som där mötte mig var av den beskaffning att jag den fort icke glömmer.

Båda lokena stodo nästan inkörda i varandra, godsvagnarna efter båda maskinerna var endast två stora sophögar, så sönderslagna voro de, och de två främsta passagerar-vagnarna på snälltåget, vilka voro sovvagnar, voro även de i grund sönderslagna. Jag rusade genast in i den tredje vagnen, vilken till hälften var sönderslagen. När jag kom därin mötte mig en syn, som aldrig skall gå ur mitt minne. Ty på en bänk eller sovbrits sutto två kvinnor inklämda bland lämmar och spillror, så att endast huvudet syntes på dem, deras ansikten voro så nedstänkta av blod att huden icke kunde urskiljas. Jag stod ett ögonblick slagen av skräck vid denna syn, men då hörde jag en av kvinnorna tala, men de voro utlänningar, så jag förstod ej vad hon sade.

Med några tillkommande personers bistånd bringade vi snart de olyckliga människorna ur deras fasansväckande belägenhet. Utanför vagnarna väntade bårar och sjukbärare, så att de sårade omedelbart kunde forslas till regementets sjukhus för erhållande av vård.

När taket av den vagn, som kört upp i den andra var borttaget, befann jag mig, som skalden säger: ”I den hemska runden, bland lik och spillror på en blodstänkt mark.” Jag kunde från den plats där jag arbetade se icke mindre än fem lik, 4 män och en kvinna.

Det gjorde visserligen ett hemskt intryck på mig, men jag hade redan sett så mycket elände att jag var van därvid. Men ännu något förskräckligare skulle jag få se, jag skulle nämligen böja mig och bortlyfta en sönderslagen dörr som låg bland spillrorna och under denna påträffade jag ett huvud efter en mansperson, som var totalt bortslitet från bålen, kroppen hittades en stund senare. Jag upptog huvudet och räckte det till en annan som i sin tur lage det i ett lakan.

När alla lik och sårade här voro utdragna, begav jag mig till den sovvagn, som med undantag av bagagefinkan stod närmast loket, även här möttes min blick av nakna människokroppar, somliga levande andra döda, avslagna armar och ben, det hela utgjorde ett enda hemskt virrvarr, vilket var ännu hemskare emedan olyckan inträffade när nästan alla sovo och de hade följaktligen så gott som intet på sig.

Mitt i denna så sorgliga tavla av döda och lemlästade satt inklämd en äldre kvinna, vars namn var: fru Rosa Blomkvist från Åbo, som ännu var vid liv.

Det åtgick fyra timmar att lösgöra henne och i mycket medtaget tillstånd fördes hon till sjukhuset, men avled senare på grund av de utståndna lidande som hon fick genomgå. Strax intill den plats där fru Rosa Blomkvist påträffades, fanns en yngre kvinna i åldern 18-20 år, vars huvud och övre delen av bröstet var sönderklämt.

Senare på dagen blev jag med tre man anbefallda att gå vakt vid huset, där liken förvarades. Det var en smärtans syn att se, huru anförvanter kom för att se om de hade någon kär bland de döde och på deras tårdränkta ögon kunde man läsa, när de komma ut att så även var förhållandet. I bårhuset förvarades på eftermiddagen 18 lik, vilka alla gjutit döden under katastrofen. Jag fick av läkaren tillstånd att gå in och se liken, vilket jag även gjorde och hör nu huru den tavla såg ut som jag såg: Bredvid dörren låg fru Greta von Philp, en dotter till August Strindberg, vid hennes sida låg en gosse av omkring 5 års ålder, ett stycke därifrån låg bankdirektör Bror Erik Samsod, vars huvud var skilt från kroppen och låg i ett lakan på golvet bredvid honom. Det var en skräck-injagande syn att se alla dessa döda, vilka en del voro nästan till oigenkännlighet förvandlade. Huru litet vet man icke i själva verket om sitt liv, alla dessa människor voro 5 sekunder före olyckan friska och lyckliga och drömde om att snart få omfamnas av släktingar och anhöriga, efter mer eller mindre långa skiljsmässor, men så kom döden sträng och obeveklig, och vilken död, hemsk och skräckinjagande.

Såsom ett sista ord må nämnas; ett litet stycke från den plats där olyckan skedde, såg man strax efter katastrofen en ung flicka sittande på en sten ivrigt betrakta alla bårar med döda och sårade som fördes förbi henne. En officer gick emot henne och frågade på vad hon väntade. ” Jag väntar på honom,” svarade hon och såg åt sovvagnarna. ”De äro alla borttagna”, sade officeren”. ”Han är ännu icke kommen”, genmälde hon och slöt ansiktet i sina händer. ”Och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand".

Den stora olyckan krävde genast 18 människliv, senare hava dött 3 – alltså 21 stycken. En professor Berg, vilken svårt skadades, har undergått operation och hans tillstånd är mycket betänkligt.

Hälsa till Beda och Ester


Vännerligen

Karl


Tågolyckan vid Joxtorp 1936

Lördagen den 5 december 1936 inträffade en tragisk tågolycka i Joxtorp (Jockstorp) beläget mellan Rönneshytta och Mariedamm utmed stambanan Mjölby - Hallsberg. Klockan var omkring 12.30 när skolskjutsen från Gålsjö på väg mot Pellasbygget och gårdarna väster om Multen skulle passera den obevakade järnvägsövergången vid banvaktstugan i Joxtorp och då kolliderade med ett norrgående snälltåg.

Ekonomiska kartan från 1948. Klicka för större bild.

Förutom chauffören Gunnar Karlsson från Multna fanns i bilen fem skolbarn i åldern 8 - 13 år, nämligen systrarna Anna-Lisa och Alva Carlsson från Stenbocksfors, Maria Gustavsson från Kullen, Elvy Lundin från Pellasbygget och Karl-Erik Karlsson från Multna. Samtliga utom Karl-Erik omkom. Han fördes svårt skadad till Örebro lasarett och tillfrisknade så småningom.

Bild från begravningen i Lerbäcks kyrka den 13 december.

Tågolyckan vid Mariedamm 1950

Järnvägsolyckan strax söder om Mariedamm inträffade på morgonen den 28 oktober 1950, när en rälsbuss i full fart körde in i ett stillastående persontåg. Nio personer omkom och 13 skadades.


En norrgående rälsbuss skulle vid Godegård möta ett södergående persontåg och ett godståg, vilka emellertid var försenade. Föraren av rälsbussen fick därför order att köra in på ett stickspår i Godegård, för att där invänta de försenade tågen. Han missförstod dock ordern och körde iväg med sina 20 passagerare på den enkelspåriga banan. Då hade redan det södergående persontåget avgått från Mariedamm.


Stationspersonalen vid Godegård insåg vad som höll på att hända, men kunde inte kontakta rälsbussen. De gjorde vad de kunde, genom att bryta strömmen, varvid det södergående persontåget blev stillastående. Rälsbussen var dock dieseldriven och påverkades inte.


Olyckligtvis hade det södergående persontåget blivit stående i en skymd kurva två km söder om Mariedamm. Föraren av rälsbussen hade inte en chans att upptäcka persontåget i tid, utan körde i 70-80 kilometers fart rakt in i fronten på persontåget. Rälsbussen framparti trycktes ihop och pressades in en och en halv meter under loket.

Tågolyckan vid Skeppsjön strax söder om Mariedamm.

Fyra personer, däribland föraren av rälsbussen, omkom omedelbart. Ett par dagar senare hade olyckan krävt sammanlagt nio dödsoffer.


Olyckan vid Mariedamm är en av de minst ihågkomna av de större järnvägsolyckorna i Sverige. Bidragande orsak kan ha varit att tågolyckan helt överskuggades av nyheten om kung Gustaf V:s bortgång dagen efter.


Tågolyckan vid Karlsby 1967

Den 2 juni 1967 hände en svår tågolycka vid Herrefallet strax norr om Karlsby. Genom ett förbiseende av tågklareraren i Degerön avsändes ett lokalt rälsbusståg, trots att linjen inte var klar. Strax innan hade ett långsamgående godståg passerat. Detta hade dessutom fått slangbrott och stod fastbromsat i kurvorna norr om Karlsby.


Rälsbussen körde bakifrån in i godståget, trycktes ihop flera meter och kilades fast under. Tre personer omkom och fyra skadades vid den våldsamma sammanstötningen.


Rälsbusståg nr 3403 i kollision med godståg nr 6093.