Pontus Blomqvist

Pontus Blomqvist

Pontus Kristian Blomqvist föddes den 18 augusti 1889 i torpet Bengtstorp som låg under Svinorps ägor i Varv. Han var näst yngst i en syskonskara på nio barn. 1905 lämnade Pontus hemmet och flyttade sedan runt som dräng på flera gårdar, bl a ett år på Djurkälla Storgård, innan han 1915 kom till Motala, gifte sig med Jenny Albertina Fredriksson, född i V. Tollstad. Paret bosatte sig som hyresgäster i Villa Norge, Zederslund. Det var vid den här tiden Pontus arbetade på fraktskutor, mestadels i kanaltrafik.


År 1924 flyttade Pontus och hans hustru till Linköping, där Pontus fick arbete som grovarbetare och armerare. Paret blev kvar där ända till 1946, då de kom tillbaka till Motala och flyttade in i den lilla stugan Sandstorp i Djurkälla. I Motala fortsatte Pontus arbeta som byggnadsgrovarbetare.


Paret fick aldrig några barn. 1964 går hustrun bort.


Pontus själv avlider 1976 i sitt kära Sandstorp, 87 år gammal.


Någon storsjöseglare var aldrig Pontus utan gick mestadels i insjöfrakt, på kanalen och Göta älv. Det var säkert nu han grundmurade sitt intresse för båtbyggeri, vilket ledde till att han började bygga båtar själv - dock inte i fullskala utan i modellform.

Pontus vid en av sina modeller.

Pontus blev mycket skicklig i sitt fack och har levererat votivskepp till flera kyrkor, bl a Motala kyrka. Modellfartyg av hans hand har även levererats till Göta Kanalbolag, gruvbolaget Vieille Montagne i Zinkgruvan och till namnkunniga personer som bankdirektör Jacob Wallenberg och landshöving Per Eckerberg. Den senare blev en nära vän till Pontus, troligen under Linköpingstiden.

Votivskeppet som hänger över kyrkgången i Motala kyrka.

Nedan ett foto av briggen Vera, som Pontus troligen tillverkade sedan han återkommit till Motala. Finns i privat ägo i Motala.

Modell av briggen Vera. Fartyget tillverkat 1884 i Hälsingborg. Klicka för större bild.

Detaljbild av riggen på Vera. Klicka för större bild.

Alla detaljer i riggen är otroligt välgjorda och man förundras över att en grovarbetare med stora händer och tjocka fingrar kunnat tillverka alla små delar och montera dem med rep, som löper kors och tvärs.


Sannolikt var det hustrun, som var mästare till seglen - det gick åt mycket sytråd i symaskinen! Flaggan är fållad för hand med små stygn.


Med modellen följde ett handskrivet dokument:

Fakta om briggen Vera.


Vera var den sista i Sverige byggda briggen, sjösatt i Hälsingborg 1884 - ett vackert och välseglande fartyg, som under sina första tjugo år uteslutande seglade på djupvattenstraderna. De första tio åren gick resorna till Brasilien, där man mestadels lastade kaffe. Det var då hon fick smeknamnet Kaffe-Vera. Därefter seglade hon 10 år på Afrika, Asien och Australien.


Hösten 1905 lades Vera upp i Hälsingborg för försäljning. 1906 köptes hon av ett nybildat rederi i Brantevik för 5.000 kr och sattes in i nordsjöfart på England med last av trävaror och med kol och koks som returlast.


Tio år senare skulle hon möta sitt öde. I slutet av juli 1916 lämnade Vera Holmsund utanför Umeå med trälast destination Newcastle. Första världskriget rasade som värst och eftersom tyskarna opererade flitigt med ubåtar i Österjön, fick man med sig ett intyg från Tullkammaren i Umeå. Detta intyg, skrivet på både svenska och tyska, intygade att Veras last inte var att räkna som krigskontraband.


Onsdagen den 2 augusti passerade man Östra Finngrundets fyrskepp. Strax efter klockan sex på morgonen upptäckte vakthavande en ubåt i övervattensläge. Denna avlossade ett par prejningsskott och ombord på Vera revade man omgående seglen. Till en början visade ubåten ingen nationalitetsbeteckning, men när den kom närmare hissades den tyska örlogsflaggan. Ubåten kom upp jämsides och kapten Brunk på Vera kunde lämna över skeppshandlingarna till den tyska befälhavaren. Efter att ha tittat igenom papperen, bestämde sig tysken för att Vera skulle sänkas och befallning gavs att livbåtarna omedelbart skulle sättas i sjön.


En tysk underofficer och ett par mannar kom över på Vera medförande sprängbomber, som placerades ut på på olika ställen. Underofficeren uttalade sitt beklagande över att nödgas sänka briggen och uppmanade besättningen att samla ihop sina tillhörigheter och fortast möjligt lämna fartyget. Sedan han gjort sig underrättad om var på fartyget fotogenförrådet fanns, anlades eld på skilda ställen under däck.


Besättningens avfärd från fartyget påskyndades nu och sedan underofficeren och hans mannar blivit förda till ubåten, tog denna Veras livbåtar på släp och styrde från platsen. På ca 500 meters avstånd från fartyget lade sig ubåten stilla och väntade. Efter en stund hördes från Vera en skarp knall och massor av rök trängde ut ur dess inre. Inom kort stod hela fartyget i lågor. Ubåten lämnade då platsen och satte kurs på Östra Finngrundet, där Veras livbåtar fick lägga till vid fyrskeppet.


Efter krigsslutet ställdes Tyskland till svars för sina handlingar och i Veras fall betalade tyska staten ut ersättning med 75.000 kr för det med orätt sänkta fartyget och som ersättning för förlorade effekter 516 kr. År 1914 hade nämligen en överenskommelse gjorts mellan svenska och tyska staten att den svenska exporten av sådana trävaror som plank, brädor och battens (tunna träribbor typ läkt) blev fri mot att tyskarna fick importera hästar från Sverige. Sänkningen av Vera innebar sålunda ett öppet och påtagligt avtalsbrott från tyskarnas sida.



- - - - - - - - - - - - - - -

Besättningen på Vera fick vänta i tre dagar på fyrskeppet innan de blev undsatta och skeppade in till Gävle. Men de var i gott sällskap - ytterligare två besättningar väntade på transport. Tyskarna hade vid samma tidpunkt sänkt även lastångarna S/S Bror Oscar och S/S Wärmland.

Jagaren Hugin vid Finngrundet för att hämta de tre besättningarna.