Kraftstationen i Motala

Kraftstationen i Motala

Redan år 1914 tillkännagav Vattenfallsstyrelsen sina planer på att uppföra ett vattenkraftverk i Motala. Driftförutsättningarna var unika med 15 meters fallhöjd och Sveriges näst största sjö Vättern som vattenmagasin. Byggnationen föregicks av omsorgsfulla utredningar, speciellt som ingen fast berggrund fanns att bygga på. En stor stötesten skulle även bli att komma över fallrättigheterna. Efter hårda förhandlingar kunde man i slutet av 1917 bli ägare till samtliga och ett år senare påbörjades bygget.


Fallsträckan var 4 kilometer lång och kraftverket förlades 2,5 kilometer nedströms Motala Ströms inlopp. För att bereda plats för kraftverksdammen, behövde man frilägga ett stort strandområde och bygga vallar kring den nya sjö, som skulle bildas. Drygt 200 byggnader längs stränderna måste rivas och forslas bort.


I  kraftverksbyggets grundgjutning gjordes plats för fem turbinsumpar och ett flodutskov, vilket skall tjänstgöra om inte tillräckligt med vatten kan passera genom turbinerna. Denna möjlighet har man bara behövt ta till någon enstaka gång.


Vid invigningen i december 1921 installerades dock bara flodutskovet och två turbiner i en halv överbyggnad. Den vattenreglering som skedde var dygnsbaserad.

Första etappen av Motala Kraftstation färdigställd 1921. I slänten syns ålyngelledaren.


I väntan på en ny vattenregleringsdom skulle det dröja tio år innan man fyllde upp vattenståndet i Strömmen till Vätterns nivå (från 87,15 till 88,50 meter). Förutom dygnsreglering infördes då även veckoreglering.


Ytterligare muddringar gjordes i samband med att den sista bron (Herrekvarnsbron) revs 1929. Inför färdigställandet år 1931 förlängdes överbyggnaden för att kunna rymma fem turbiner men bara en ytterligare turbin installerades.


Ett fjärde aggregat var planerat som turbin + pump med elgenerator. Man hade vissa funderingar

på att med överskottskraft pumpa tillbaka vatten nedströms kraftverket upp till Vättern. Denna installation blev dock aldrig av.

Kraftstationen efter färdigställandet 1931.


Någon fisktrappa byggdes aldrig. I stället satsade man på fiskodling, för att ersätta den reproduktion som gick förlorad när lekgrunden översvämmades. Vid Strömmens utlopp i Boren uppförde Statens Fiskodlingsanstalt redan år 1917 en lång byggnad, där romkläckning av i första hand lax (öring), röding och sik skulle ske.


Anläggningen utökades allt eftersom med ett stort antal fiskdammar, där ynglen skulle få växa till sig före utsättning, och ger en uppfattning om hur stor betydelse de förstörda lekplatserna hade.

På hösten 1961 lade Fiskeristyrelsen ned fiskodlingen.

Statens Fiskodlingsanstalt i Borenshult. Till vänster syns lite av den ursprungliga kläckningsanstalten. De stora dammarna på bilden mätte 400 kvm vardera.

Fiskodlingsanstalten belägen strax söder om slussarna i Borenshult med dammarna utritade.

Ek. kartan från 1948.


Vid en utvärdering av vattenflödet i Strömmen efter kraftverkets färdigställande 1931, beslutade man att utföra ytterligare arbeten med den begränsande tröskeln vid Strömbron. Arbetet var särskilt påkallat av Jönköpings stad, som allt oftare drabbades av översvämningar på grund av den ständigt pågående landhöjningen 


Under åren 1934-36 gjordes dessa stora arbeten för att ytterligare öka vattenflödet. Två brovalv i Strömbron revs och en ny bropelare byggdes efter att strömfåran fördjupats. Man passade även på att muddra mer nedströms bron. Arbetet finansierades av Vattenfallsstyrelsen och Jönköpings stad.


Mudderverk i arbete vid den rivna Strömbron.


Trots det ökade vattenflödet har kraftstationen än idag bara tre turbiner i drift.

Kommentar ur Riksantikvarieämbetets skrift Elektriska Vattenkraftverk utkommen 1995:


”Det minsta av våra nationalkraftverk. Beläget mellan de stora sjöarna Vättern och Boren med bästa tänkbara driftförutsättningar. Förberett men inte utfört som toppeffektverk med återpumpning under låglasttid till Vättern. Maskinellt utformat efter ett åldrande mönster i en tid då ny teknik stod för dörren”. (Kraftverket tycks ha haft ålderdomlig teknik redan när det byggdes och någon återpumpning har aldrig skett.)

Landhöjningen


I slutet av senaste istiden var delar av norra Europa och Nordamerika täckta av ett upp till 4 km tjockt istäcke.


För cirka 20.000 år sedan började isen smälta, trycket på jorskorpan lättade långsamt och landhöjningen tog sin början. Efter ungefär 10.000 år försvann den sista isen från Skandinavien och efterlämnade stora smältvattenområden, främst i norra Götaland. Allt eftersom landet höjde sig trycktes vattnet undan mer och mer och kvar blev våra nuvarande insjöar och vattendrag.


Landhöjningen pågår fortfarande och är störst i norra Sverige vid Bottenvikskusten och minst

i Skåne.

Figuren visar avvägd landhöjning i mm/år i förhållande till en av klimateffekter

opåverkad havsyta. (källa Lantmäteriet)


För en långsmal sjö som Vättern, får landhöjningen en inte obetydlig effekt sett ur ett längre perspektiv. Då jordskorpan enligt ovanstående modell höjer sig cirka 5 millimeter per år i norra Vättern och endast cirka 3,5 mm i södra delen, säger man att hela sjön "tippar". På 100 år rör det sig om ungefär 15 centimeter som vattennivån stiger i Jönköping och sjunker i motsvarande grad i Askersund.


Jönköping är en gammal stad, som fick sina stadsrättigheter redan 1284. Om man räknar på ett stigande vattenstånd med 15 centimeter per varje hundrade år, så skulle den gamla stadskärnan vid Vätterstranden på dessa drygt 700 år kommit i runda tal en meter närmare vattenytan, troligen under. Vid höga vattenstånd, som oftast inträffar vid hårda nordliga vindar vintertid, drabbas Jönköping allt oftare av problem med översvämmade vägar och fyllda dagvattensystem.


Vätterns vattenstånd är reglerat i vattendom från 1958. Reglingen sker vid kraftstationen i Motala, där sjöns enda egentliga utlopp finns - Motala Ström. Det finns ett klart behov av att ändra vattendomen så att mer vatten kan tappas ur sjön för att rädda bebyggelsen i Jönköping. För Motalas del kommer däremot en vattensäkning att få negativa konsekvenser - dels blir inloppet till Göta kanal grundare och dels minskar vattenflödet till kraftstationen.

Reglerprinciper


(hämtat ur skriften ”Motala Ström i elektricitetens tid – Ett 50-årsminne”

av Ralph Philipsson, 1:e driftingenjör vid Motala Kraftverk)


”Normalt fastställer vattendomstolen föreskrifter för en vattenreglering, men när det gäller

Vättern (och en del andra stora sjöar) har även Kungl. Maj:t att ta del av saken. Förhållandena

i Strömmen och i sjöarna Boren, Norrbysjön, Roxen och i viss mån Glan kommer också att

påverka föreskrifterna.


Till en början kunde man endast utnyttja det vattenmagasin som fanns i Hårstorpssjön. Det räckte till en blygsam dygnsreglering. Veckoreglering i l:a stadiet igångsattes år 1929 efter rensningar vid Storbron. Man tilläts ta ut 2,19 Mm3/s  ur Vättern mer än tillrinningen under en vecka men skulle varje måndag klockan 10 ha "betalt tillbaka" till Vättern lika mycket, som man tagit ut extra, dvs återställt naturligt vattenstånd. Man kan väl säga, att även denna reglering var måttlig, eftersom volymen 2,19 Mm3/s endast svarar mot 1 (en) dryg millimeter på en yta motsvarande Vätterns.


När andra världskriget utbröt blev det angeläget att utnyttja vattenkraften i större utsträckning

med tanke på avsaknad av inhemskt bränsle. Det stiftades en lag om tillfällig vattenreglering

den 20 oktober 1939.


När man den 13 maj 1946 sökte tillstånd till "permanent” reglering, hade aptiten på reglering ökat ytterligare. Ansökan var gemensam för alla fallägare i Motala ström som då var: Kungl. Vattenfallsstyrelsen, Motala Ströms Kraft AB, Fiskeby Fabriks AB, Norrköpings Bomullsväfveri AB, Drags AB, Bergsbo AB, AB Förenade Yllefabrikerna och Holmens Bruks och Fabriks AB.


Det dröjde denna gång åtskilligt, innan vattendomstolen gav sitt utslag. Det är daterat den 9 april 1958, och den definitiva regleringen startade den 1 augusti det året. Innebörden av regleringsföreskrifterna är i huvudsak att innehållande av vatten i Vättern får ske med högst 9 cm (motsvarande 171 mm^) men endast vid låga värden på vattenståndet. Vid ett högre vattenstånd tillåts ingen dämning men väl en viss sänkning av sjön jämfört som förut med vad som varit bestämt av naturen. I praktiken kan man långt ifrån alltid gå till de gränser, som är tillåtna.”

Figur utvisande vattenflödet vid Motala Kraftstation under åren 1940-2013. Minimiflöde (grön), medelflöde (blå) och maxflöde (röd).


Lägg speciellt märke till minimiflödet i ovanstående figur. Från att efter 1939 har varierat mellan

ca 10 – 20 m3/sekund, blev flödet efter 1958 nära noll under låglasttid. Detta fick stor inverkan på hela vattensystemet.


I Roxen märkte man snart att beståndet av nors succesivt minskade för att runt 1990 nästan vara helt borta. Normalt uppträder norsen i ofantliga stim, i synnerhet vid lektiden på våren. Få fiskar har en så avgörande nyckelroll i näringskedjan som norsen, då denna lilla fisk utgör en viktig föda för andra fiskarter.


En norshona lägger upp mot 50.000 ägg, som först klibbar fast vid bottnen innan de senare släpper och driver med strömmen. När kraftverken minskar ned vattenflödet för mycket, dör romynglen..


Under årens lopp har fiskeintressenter försökt uppmärksamma berörda myndigheter på problemet, men först år 2005 hörsammades detta. I figuren ovan syns det ökade vattenflödet därefter (med avbrott för underhåll 2009). Ganska snart ökade norsbeståndet markant.