Henning Kjellqvist

Henning Kjellqvist alias Gottjo eller Snusondo

Henning föddes 1877 som andra barnet i en syskonskara på sex, men det första barnet dog redan när Henning var nyfödd. Fadern var murare och familjen bodde hela tiden på olika adresser i gamla stan, mestadels i kvarteren Gelbgjutaren och Svarvaren (mittemot gamla brandstationen). Även som vuxen bodde Henning mesta tiden hemma hos föräldrarna, förutom några få år, då han bodde inhyst i Samuelsberg.


Henning var lite klen i förståndet och blev frikallad från militärtjänstgöring. Däremot var han en riktig arbetsmänniska, stark och arbetsvillig. Ja, han var helt enkelt urstark, vilket han fick användning för i sitt yrke som tegel- och murbruksbärare till stora byggen. Ingen kunde mäta sig med honom i det avseendet. Han var bland annat med om att bygga godtemplarlogens teatersalong på Kyrkogatan 14 (1905), de stora husen på Östermalmsgatan 10 (1900) och Kungsgatan 7 (1908).


Vid brist på byggnadsarbete, försörjde sig Henning som gårdfarihandlare och vandrade omkring på bygden med sitt varulager i en låda på ryggen. På grund av sitt vänliga och ödmjuka sätt var han välsedd i stugorna och blev stundom bjuden på mat. Det berättades att han då kunde sätta i sig kopiösa mängder med mat om tillfälle bjöds, dvs när han besökte större gårdar - i småstugorna var nog tillgången mera begränsad.

Gårdfarihandlare Henning Kjellqvist.

Gårdfariverksamheten blev så småningom Hennings huvudsakliga arbete och för att vidga sitt affärsområde skaffade han sig häst och vagn. Hästen, en gammal svart märr, var mager och tanig. Log brett åt alla och envar. Leendet berodde dock inte på att märren var glad utan snarare på att tänderna av ålderdom växt utåt. När de inte var ute på försäljningsturné gick hästen på bete i Fålehagen. På vintern var den inhyst i stallarna inne på Flodins gård. Ibland - på söndagarna mest - bodde Henning i stallet hos sin älskade märr.


Nöjesutbudet var inte så stort för fattigt folk på den tiden, utan det var frikyrkorna som blev de naturliga samlingsplatserna. Henning gick till Frälsningsarmén, där han som varje botfärdig syndare hälsades välkommen och sedermera även blev frälst. Vid ett tillfälle ville han inte vara sämre än andra utan klev upp på podiet och började vittna. Han använde sig då av de språk, som knallarna tog till när de ville säga något som inte var avsett för andras öron, dvs Romani- och Månsingspråken.


Som alla originella människor hade Henning öknamn och eftersom han snusade låg namnet Snus-Ondo nära till hands. Kanske inspirerat efter en av Albert Engströms kolingar, som kallades så. Hans andra öknamn Gottjo har samma ändelse som ordet lattjo, som är Romani, och kan förmodas komma därifrån också.


Henning ville så gärna träffa en snäll flicka, som han kunde bilda familj med. Ibland sökte han kontakt via äktenskapsannonser, dvs efter en hushållerska som det hette. En gång fick han svar från en kvinna från Linköping vid namn Anna och det utvecklades så väl att hon reste till Motala för att prova på arbetet. Henning bodde då i ett spiselrum i Samuelsberg. En snäll grannfru bjöd på välkomstkaffe och därefter hade Henning förberett en festmåltid på rotmos och fläsklägg inne hos sig. Anna blev dock inte så långvarig - efter bara en vecka återvände hon till Linköping. Förmodligen tyckte hon inte att hon mött den "köpman", som hon hade förväntat sig.


I början på år 1913 lämnar Henning sin hemstad och flyttar till Munkfors i Värmland. Föräldrarna är fortfarande i livet, så vadan detta plötsliga uppbrott?


Jo, i kyrkböckerna kan man se att Henning har fått fatt i en hushållerska till hemmet i Munkfors medförandes en oäkta son. Hur de träffades vet vi inte. Kanske Hennings affärsresor sträckte sig ända till Värmland, sedan han skaffat häst och vagn - kanske fick de kontakt via annons.


Hur som helst - i april månad 1916 föder Signe en son, som Henning erkänner faderskapet till. Det lyser till äktenskap för paret, men någon vigsel kommer inte till stånd. Varför framgår inte, men prästen noterar i församlingsboken "knappast normal" på båda parter. I juli månad 1917 får paret så nästa barn, en dotter.


Nu skulle ju lyckan kunnat vara fullständig för Henning, men av något skäl flyttar Signe och barnen i slutet av år 1918 till ålderdomshemmet (fattighuset) i Uddersrud.


Henning är nu återigen helt ensam och återupptar sitt forna yrke som gårdfarihandlare. Förhoppningsvis fick han några lyckliga år med "fru" och barn i sitt hem.


De sista åren av sitt liv bor Henning på åldomshemmet i Ekshärad (några mil norr om Munkfors), där han blir väl omhändertagen och allmänt omtyckt för sitt vänliga och försynta sätt.

Henning på promenad i ålderdomshemmets trädgård.

Han avlider lugnt och stilla i augusti månad 1968, 91 år gammal, och vilar nu på den vackra kyrkogården i Ekshärad. Kanske hör han det svaga klirrandet, när vinden leker i de små metallbitarna som hänger på gravkorsen.

Den vackra kyrkogården i Ekshärad med alla järnkorsen på gravarna.