Tändsticksfabriken del 1

Tändsticksfabriken del 1

Där tändsticksfabriken skulle anläggas på 1870-talet, låg tidigare bryggerier på Stenslyckan, vars mark sträckte sig från Motalaviken upp mot Fålehagen och ägdes av Gästgivaregården.

Börjessons Bryggeri


Per Börjesson föddes den 11/2 1810 i Angered, Göteborg. När han blev arbetsför livlärde han sig som dräng och flyttade till Göteborg. Han gifte sig 1837 med Anna Sofia Stökel född 1813, och tillsammans skulle paret så småningom få fem barn.

 

1841 flyttade den gifte bryggardrängen Per Börjesson till Linköping och fick arbete hos bryggare Vaverinsky från Göteborg, som kommit till Linköping vid samma tid.

 

På sommaren 1842 slutade Börjesson sitt arbete i Linköping och vistades hos familjen i Göteborg ett par månader, innan han i oktober flyttade upp till Motala och bosatte sig i Kv. Telegrafen. Två år senare flyttade frun och de tre dåvarande barnen upp från Göteborg. År 1848 flyttade familjen till Kv. Platen tomten nr 5, vilken Börjesson också blev ägare till. På samma tomt skulle många år senare stadshuset byggas, men nu låg där ett gammalt ruckel.

 

Börjesson var nu bryggare men var han har sitt bryggeri vet man inte exakt, men Aug. Wilh. Stiernstedt skrev i Numismatiska Meddelanden 1877, att det var beläget på Gästgivaregårdens ägor invid Motala Ström och skulle ha upphört i början av 1850-talet.

 

Enligt samma källa levererades öl och dricka till Motala med hjälp av den s k ölpolacken, som gick omkring och lämnade ut önskad mängd dricka till verkstadsarbetarna mot särskilda polletter. Dessa erhölls av kontrollören vid verkstaden till ett pris av 1, 2 och 4 skilling banko för resp. ¼ , ½  och 1 kanna dricka. Bokstaven D på baksidan stod sannolikt för drickapollett.

 

År 1853 köpte bryggare Börjesson den bebyggda tomten nr 1 i Kv. Färgaren och flyttade dit.  Efter ytterligare fem år återvände familjen till Göteborg.

 


Rosendahls Bryggeri


En av köpingens stora män var patron Abraham Rosendahl, född 1821 i Godegård, senare ägare till gården Skrukorp (-arp) i Kristberg. 1861 sålde han gården och köpte fastigheten Kv.19 tomterna 1-7 utmed Bispmotalagatan, där familjen bosätter sig i den s k Renholmska gården (bokhandelshuset).

 

Redan före flytten till Motala hade Rosendahl vistats mycket i staden, då han redan 1853 förvärvat Stenslyckan (Gästgivaregården), Abelstorp och Stenvadshagen. Han fick då stora marker gränsande i norr mot Motalaviken, i öster mot Motala södra by och i söder och väster mot Västra Stenby socken (Fålehagen).

 

På Stenslyckan byggde han ett bryggeri nere vid stranden. Inventarier övertog han sannolikt efter bryggare Börjesson. I anslutning till bryggeriet byggde han ett kontors- och boningshus, där han bodde under sina besök i staden medan han fortfarande ägde gården i Kristberg.

Foto från ca 1865 taget av fotografen Anton Molander. Nere vid södra stranden ses Rosendahls bryggeri omgärdat av ett högt plank.Till höger därom bostadshuset och rakt över bryggeriet den nybyggda folkskolan. Båda dessa byggnader finns kvar än idag (2021).

 

 Rosendahl var mån om sina på arbetare och lät redan 1854 stycka av nio tomter på södra delen av sin mark i Albertstrand gränsande mot Fålehagen. Dessa skulle vartefter bebyggas med arbetarbostäder, den s k Rosendahlska köpingen.

Utdrag ur Topografisk karta från 1872. De ljusare landpartierna på södra sidan av Motalaviken utvisar den mark, som Rosendahl köpte 1853. Vadstenavägen gick vid den här tiden genom Fålehagen. Den skulle senare få sträckningen i sockengränsen precis söder om den Rosendahlska köpingen.

 

 Rosendahl upplät även mark för den i början av 1860-talet bildade Motala Skarpskytteförening, på vilken de anlade sin skjutbana. De vid skjutbanan belägna stugorna revs så sent som i december 2020 för att bereda plats för kommande höghusbebyggelse.

 

År 1855 anställdes Carl Fredrik Nordh som bokhållare i bryggeriet. Denne slutade sin anställning 1858 och startade eget bryggeri vid Strömsnäs mellan Strömmen och Kanalen – Nordhs bryggeri, senare Motala Bryggeri AB.

 

Från år 1861, när familjen Rosendahl flyttade in till köpingen, fick sonen Ulrik förtroendet att sköta bryggeriet och bosatte sig i det tillhörande bostadshuset. Abraham själv kunde nu ägna sig på heltid åt politiken, där han var något av en föregångsman.

 

När en ny kommunallag instiftades 1862 medförande ökat självstyre i städerna, ersattes det tidigare municipalstyret i Motala av en kommunalnämnd, där Rosendahl i januari 1863 blev vald till dess förste ordförande. I den positionen skulle han framöver genomdriva många kloka beslut till köpingens bästa. Redan första året initierade han bygget av en folkskola för barn mellan 7 och 12 år. Denna undervisning hade tidigare skett i inhyrda lokaler, men fick nu ett eget skolhus på Sjögatan 13 med två skolsalar på nedervåningen och lärarbostäder på den övre. Denna byggnad är numera ombyggd till enbart bostäder.

 

År 1860 kom en ny lag om utskänkning och försäljning av alkohaltiga drycker, som gav städerna rätt att bilda bolag för minutförsäljning av rusdrycker och utfärdande av serveringstillstånd för krogar. I Motala tog Rosendahl 1864 initiativ till bildandet av Motala Spirituosabolag för försäljning av spritdrycker och utfärdande av serveringstillstånd, vilket skulle visa sig bli en stor inkomstkälla för samhället.

 

I tio års tid gick det bra för Rosendahls bryggeri, men sedan var olyckan framme. Natten till den 15:e september 1863 utbröt eldsvåda i bryggeriet. Trots att brandmanskap och sprutor både från köpingen och Motala verkstad skyndsamt kom på plats och påbörjade släckningsarbetet, brann hela bryggeri- och mälterihuset ned. Även flera balar med humle samt all upplagd ved på gården blev lågornas rov. Som genom ett under räddades själva boningshuset, som låg endast några få meter från bryggeribyggnaden. Kvar av bryggeriet var endast den stora inmurade pannan och några brandväggar.

 

Eldsvådan skulle medföra en kännbar förlust för Rosendahl, då bryggeriet var lågt försäkrat och en del material inte alls. Återuppbyggnadsarbetet påbörjades dock ganska omgående och snart var verksamheten igång igen.

 

År 1866 var olyckan framme igen. I september månad företog Rosendahl en resa till Linköping å köpingens vägnar, trots att koleran härjade där. Redan dagen efter hemkomsten insjuknade han och avled den 21:e samma månad, endast 56 år gammal.














 

Tecknat porträtt av Abraham Rosendahl (originalet hänger i Rådhusets entré)


Koleran var en fruktad sjukdom och drabbade landet flera gånger under 1800-talet. Vid det största kolerautbrottet år 1834 insjuknade från juli till december närmare 25.000 människor i hela landet, varav drygt 12.600 avled. Senare epidemier skulle vara av lindrigare art. Ofta kom smittan till landet via sjöfarten och ankommande fartyg kontrollerades i hamnarna. Vid en epidemi år 1853 fick smittade passagerare från Motala hamn tillbringa 5 dygn i karantän i en stuga vid Albertstrand, som Rosendahl ställt till förfogande, då föga anande att han själv skulle bli offer långt senare. Det året avled 10 personer av kolera i köpingen och 36 i landsförsamlingen.

 

Den boutredning som gjordes efter Rosendahls död skulle emellertid visa på stora underskott och sannolikt var den kostsamma återuppbyggandet av bryggeriet ett par år tidigare en stor orsak. Dödsboet försattes i konkurs och all (fast) egendom bjöds ut på auktion. Först ut att säljas var Gästgivaregården, som inropades av bryggaren Carl Fredrik Nordh i juli 1867. Ett år senare ropade han även in det Rosendahlska bryggeriet.

 

Fredrik Nordh hade nog aldrig för avsikt att driva bryggeriverksamhet vid Vätterviken och de i köpet ingående inventarierna kunde han få användning för i sitt bryggeri vid Strömsnås. Han bjöd hit en tidigare affärsbekant från sina år i Stockholm, grosshandlaren Abraham Oldenburg, för att diskutera framtidsplanerna för bryggerianläggningen. Oldenburg hade en tidigare karriär som brukspatron på flera orter i Sverige, dels från Rolfsbohls Silfverhytta (1847), Wermskogs Silfver- och Kopparverk (1848), Rönnöfors Masugn (1849) samt Åflo Hammar i Offerdal Jämtland (1849-50), men hade under långa perioder varit bosatt i Finland och det var troligen där han inhämtat sina kunskaper om tändstickstillverkning. Oldenburg fann att bryggeriet hade ett gynnsamt läge vid Vätterviken med goda transportmöjligheter. Han fann också bryggeriets relativt nybyggda lokaler lämpliga att bygga vidare på och dess stora tomt passande för virkesupplag och ev. expansion. Efter marknadsundersökningar och långa diskussioner enades man om att en tändsticksfabrik skulle anläggas.

 

Kommunen välkomnade också planerna på en tändsticksfabrik, då detta slags fabriksrörelser visat sig lönande på andra orter men kanske framför allt ”för att bringa den fattigare befolkningen och dess barn i arbete och därigenom draga dem från lättja och bettleri, samt från att falla fattigvården till last.”

 


Tändsticksindustrins uppkomst


En föregångare till tändstickan användes i Kina redan i slutet av 500-talet. Den var gjord av pinjeträ och hade svavel som tändmedel. Svaveldoppade stickor tände lätt mot glödheta föremål och var därför bekväma att använda. Nackdelen var att de ej hade någon tändsats och således ej kunde tändas mot något kallt material.


Den första fosfortändstickan uppfanns 1827 av den engelske kemisten och apotekaren John Walker. Tändsatsen på stickan bestod av en kemisk blandning som antändes vid friktion. De kunde tändas mot de flesta ytor och blev genast mycket populära. Tyvärr antändes de lätt vid minsta beröring, vilket ofta ledde till oönskade tillbud. Ett annat problem var att den vita eller gula fosfor som användes i tändsatsen avgav en mycket giftig gas, som vid inandning kunde leda till sjukdomen fosfornekros även kallad käkbrand. Den angrep skelettet, främst käkarna, och många blev tandlösa redan i 20-årsåldern och tvingades äta flytande föda i resten av sina liv. Förruttnelsen och inflammationen i tandköttet gjorde att de luktade illa och ofta satte de en näsduk för munnen för att skyla sig. Många av de drabbade blev också alkoholiserade.

Den första tändsticksfabriken i Sverige lär ha varit J S Bagge Co:s Kemiska Fabriker för Elddon, som grundades 1836 i Stockholm. Dit kom kemisten och uppfinnaren Gustaf Erik Pasch som delägare 1841. Han tog bort den vita fosforn från tändsatsen på stickan och tillverkade ett särskilt tändplån med den ofarliga röda fosforn. Pasch tog patent på sin uppfinning och 1844 startade tillverkningen av de första säkerhetständstickorna (stickor som endast kan tändas mot ett plån). Dessa gjorde dock ingen succé – stickorna blev för dyra att tillverka (röd fosfor var mycket kostsam) och plånen åldrades snabbt. Fabriken lades ned 1848.


År 1845 startade bröderna Johan och Carl Frans Lundström tillverkning av fosfortändstickor i Jönköping. För att komma tillrätta med alla sjukdomsfall införde man bättre ventilation i lokalerna, men förstod snart att den vita/gula fosforn måste ersättas av något annat material med liknande egenskaper. Man experimenterade med den röda fosforn, som var giftfri men betydligt mindre brännbar. Det skulle dock dröja till mitten av 1850-talet, innan man lyckades tillverka ett dugligt plån. Den röda fosforn var dock fortfarande mycket dyrbar att framställa och någon konkurrenskraftig tillverkning skulle låta vänta på sig ännu många år.


Vid den här tiden var det många som startade tändsticksfabriker. Eftersom tillverkningen länge skedde för hand, så krävdes det inte så stora investeringar för att komma igång. Till tyngre arbeten såsom virkeshantering anställdes män, men till de lättare sysslorna nyttjades unga kvinnor och flickor. Speciellt krävdes snabba och flinka fingrar till att lägga stickorna i askar.


Tändsticksarbetare har alltid varit lågavlönade och kvinnorna hade dessutom betydligt lägre lön än männen. För många moment var arbetet ackordsatt, t ex askiläggningen. Själva askhopsättningen utfördes ofta som hemarbete av kvinnor och barn.


Som mest beräknades 130 fabriker vara i drift samtidigt. Konkurrensen skulle dock hårdna i takt med att fler maskiner kom till användning. Där inte vattenkraft fanns, anskaffades ångmaskiner till att driva sågar, fanérsvarvar och stickhackar, som var de första hjälpmedlen i tillverkningen.


Den ökade användingen av maskiner hade dock baksidor  – små anläggningar fick lägga ner, då de inte inte längre var konkurrenskraftiga och många människor blev av med sin försörjning. I samma veva skulle Sverige även drabbas av den värsta missväxten i mannaminne.

 


Nödåren 1867 – 1869


Det började i Norrland 1867, som då drabbades av en särdeles lång och kall vår. Värmen kom först vid midsommar och den djupa tjälen gick äntligen ur jorden. Det artade sig bra med odlingarna, men redan  i mitten av juli inföll de s k halshuggarnätterna och alla grödor förfrös. En svår hungersnöd stod för dörren.


Sommaren 1868 bjöd på varmare väder och i Norrland blev skörden bättre än på länge. Men i södra Sverige blev effekten förödande med svår torka. Solen sken oavbrutet under hela juni och juli. Först långt in i augusti föll det lite regn, men då var det redan för sent. Men som i Norrland ett år tidigare ställde sig myndigheterna kallsinniga till hjälpinsatser. Folket skulle säkert klara sig, menade man.


Oerhörd nöd och svält skulle drabba den redan tidigare fattiga befolkningen och desperata människor gjorde vad som helst för att få tag i mat. En tiggeri- och stöldvåg drev över landet, men framförallt tog emigrationen fart på allvar.


Först i mars 1869 sattes nödhjälp in i de drabbade områdena i södra Sverige, men då var det redan försent för många. De som inte omkommit av ren svält, hade av undernäring blivit så svaga att de gick under i de sjukdomar som spreds i svältens spår. Som om inte detta vore nog, så hade landet även drabbats av epidemier såsom kolera och koppor. I hela Sverige dog under åren 1867-69 ungefärligen 27.000 fler människor än under normala år. Antalet födda barn minskade på grund av hungersnöden med cirka 60.000.


För redan fattiga människor var det ett oerhört stort steg att på vinst och förlust flytta från Sverige till ett så avlägset land som Amerika, medförande endast några få ägodelar och ringa kapital. Man såg dock ingen framtid i Sverige med dess arbetslöshet och brist på jordbruksmark. Det som först och främst lockade i Amerika var överflödet av odlingsbar mark, som enligt 1862 års jordförvärvslag uppläts till nybyggare med begränsningen 160 acre (drygt 60 hektar) per lott. Efter fem år kunde man mot en mindre avgift få lagfart på marken om den då var mestadels uppodlad.


Andra faktorer som drog i det främmande landet var religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på arbeten, ingen allmän värnplikt och för vissa personer anonymiteten. Från Motala utvandrade år 1867 sammanlagt i köpingen och landsförsamlingen 18 personer, 85 personer år 1868 med kulmen år 1869 då hela 146 personer utvandrad. Siffrorna är i underkant, då många ej meddelade sin flyttning. I övriga Europa flydde hundratusentals människor från svält och fattigdom i hopp om ett bättre liv i Amerika.

 

 

 Tändsticksindustrins mekanisering


År 1870 anställdes Alexander Lagerman på Jönköpings Tändsticksfabrik. Han hade fått sin tekniska skolning vid Ebersteinska i Norrköping  och skulle nu bli den, som framför alla andra kom att leda den tekniska utvecklingen inom tändsticksindustrin. Han konstruerade efterhand allt sinnrikare maskiner, som trots hemlighetsmakeri snart kom ut på marknaden. (Dessa var unika och hölls hemliga, så att fabriken länge hade ett försprång gentemot övriga tillverkare.) När Alexander

Lagermans komplettmaskin togs i bruk 1892 revolutionerade den tillverkningen. Komplettmaskinen ersatte fem andra maskiner. Den matades med impregnerade tändsticksämnen i ena änden och matade ut färdiga tändstickor i andra änden. Lagermans maskin lär ha hemlighållits i 20 år innan den patentsöktes.


Varefter fler moment i tillverkningen mekaniserades, utvecklades tändstickstillverkningen till att bli en av Sveriges viktigaste industrier med hög produktivitet och tillverkningskvalité, samt inte minst elimineringen av de arbetsskador, som varit ett stort problem i de första fabrikerna. Mot slutet av 1800-talet fanns det ett 40-tal större fabriker runt om i Sverige.

 

Tändsticksaskarnas etiketter och konstnärliga utformning blev en viktig del av marknadsföringen och man lade ner mycket arbete för att få fram olika etiketter som tilltalade konsumenterna.

 

År 1901 förbjöds slutligen försäljningen av fosfortändstickorna i Sverige. Då hade man börjat tillverka säkerhetständstickan där den vita fosforn ersatts av ofarlig röd fosfor som bands till ett plån på tändsticksasken. Men det var inte bara den hemska sjukdomen, fosfornekrosen, som låg bakom förbudet – det starkaste motivet torde ha varit att stickorna missbrukades för att framkalla aborter med stora risker för kvinnans hälsa. Så sent som 1902 avled en person i Tidaholm av fosfornekros.