Ålen - en utrotningshotad fisk

Ålen - en utrotningshotad fisk

Den mytomspunna ålen, en av jordens äldsta djur, är en ormliknande fisk med hud, som är slemmig och har mycket små fjäll. Den är en rovfisk som livnär sig på småfisk, blötdjur, kräftdjur, larver och liknande. Även fågelungar, möss och grodor lever farligt i ålens närhet. Den drar sig inte heller för att äta redan döda djur.


Ålen genomgår under sin levnad flera stadier: rom, yngel, glasål, gulål, blankål och lekmogen ål. Den är bottenlevande och nattaktiv.


Ål finns i flera arter, varav det är de europeiska och amerikanska ålarna som uppträder i Nordatlanten. Amerikansk ål skiljer sig från europeisk bl a genom färre antal ryggkotor. Båda arterna fortplantar sig i Sargassohavet, som är beläget i Atlanten rakt österut från Florida. Den amerikanska arten vandrar sedan upp längs kusterna i Nordamerika, medan den europeiska tar sig de 700 milen över till Europa och i viss mån Nordafrika.

Sargassohavet


Sargassohavet är ett hav i havet (Atlanten) och ligger rakt österut från Florida och nordost om Kuba och Bahamas. Det består av en stor, långsam vattenvirvel, vilken uppstår som ett resultat av havsströmmar runtomkring med bl a Golfströmmen i nordväst, Kanarieströmmen i öster och

Nordatlantiska ekvatorialströmmen i söder.


Ytan uppskattas till drygt 5 miljoner kvadratkilometer (jfr Australiens 7,6 eller Medelhavets 2,5) och har ett största djup på 7.000 meter och ett genomsnittligt djup på 5.000 meter.

Sargassohavet fick tidigt sitt namn på grund av att där ständigt flyter omkring tjocka härvor av en speciell sorts brunalg av släktet Sargassum. Dessa ibland kilometerlånga mattor erbjuder skydd och föda åt hundratals arter.


Dessa tångmattor tillsammans men den ofta förekommande totala stiltjen, tvingade förr många segelfartyg att hjälplöst driva omkring i vad som ibland kallats "Fartygskyrkogården". Den ryktbara Bermudatriangeln är en del av Sargassohavet.

På sin långa vandring tar ålarna hjälp av havsströmmarna. Ynglen driver iväg via Golfströmmen medan de fullvuxna ålarna av den europeiska arten på återresan rundar Azorerna och tar hjälp av Kanarieströmmen och Nordatlantiska ekvatorialströmmen för att nå sitt mål.

Den europeiska ålen (Anguilla anguilla)


Efter kläckningen på djupt vatten i Sargassohavet, förvandlas de några millimeter långa ynglen successivt till en genomskinlig bladform. Dessa livnär sig på plankton och driver med havsströmmarna under 2 – 3 år över till Europas kuster. Under resans gång förvandlas de till ca 70 mm långa glasålar, som vid framkomsten till kusterna antar en gulaktig färg med lite mörkare rygg. När de når Sveriges kuster något år senare är ynglen drygt 10 cm långa och blir succesivt mörkare i färgen. En stor del stannar i kustvattnen, i regel hanarna, medan honorna söker sig upp i vattendrag och sjöar. Ålen saknas i fjällkedjan, men finns annars över hela landet, både i sjöar och längs Östersjön och på Västkusten.


Ålen är ett utpräglat nattdjur och ligger under dagarna nedborrad i dyn eller gömd under stenar, för att komma fram till natten och söka föda. På vintern ligger den i dvala, ofta i stora nystan tillsammans med andra ålar.


Efter många år omvandlas gulålen till en utvandringsfärdig s k blankål (silverål, vandringsål) med mörk rygg och silverfärgade sidor och buk. Den har då ätit upp sig och bildat en fettreserv, som ska täcka deras näringsbehov under den långa färden. Som blankål har den slutat att äta. Vandringen över Atlanten påbörjas i regel under augusti t o m oktober.


Ålhanarna blir sällan längre än 50 cm och påbörjar lekvandringen över till Sargassohavet redan efter ca 10 år. Honorna i Östersjöområdet stannar uppemot 20 år innan de är könsmogna och omvandlas till blankålar. De största kan bli 120 cm långa med en vikt upp mot 4 kg och deras fettreserver ska förutom näringsbehovet även räcka för romproduktionen. Vid framkomsten upptar rommen merparten av honans volym.


Då ålen på sin vandring uppehåller sig på djupt vatten (dagtid ner mot kilometerdjup, nätterna ca 200 meter), har man tidigare haft dålig kännedom om dess färdvägar. På senare år har man medelst radiosändare på ett stort antal ålar bättre kunnat bestämma deras rutter. På så vis har man också fått kunskap om att många ålar blir offer för rovfiskar under resans gång och att kanske bara hälften når sin slutdestination. Sannolikt tar vandringen närmare ett år.


Hur och exakt var ålar utför sina parningslekar finns ingen kunskap om, då dessa sannolikt utförs på mycket djupt vatten. Ej heller vet man vad som händer med ålen efter parningen, men troligtvis dör de, eftersom att man aldrig träffat på någon återvändande.


Då man aldrig lyckats fånga lekfärdiga ålar, har man ej kunnat utföra konstgjord befruktning. Den ålodling som trots allt bedrivs, utgår från ålyngel som fångas utanför Englands kuster, där de uppträder i stora mängder.


Ålar i vilt tillstånd kan bli mycket gamla om de av något skäl hindras att vandra ut ur de vattendrag, där de växt till sig. Man har funnit ålar som konstaterats vara 80 år och äldre.


Vandringsmöjligheterna är helt avgörande för ålens reproduktion. För att de uppvandrande ålynglen ska nå sina uppväxtområden i sjöar och vattendrag är de beroende av fria vandringsvägar. Många av de anläggningar som finns i vattendragen med allt från små kvarndammar till stora kraftverk har under lång tid försvårat ålens uppvandringsmöjligheter. För den utvandrande blankålen innebär passagen nedströms genom kraftverken en kraftig reduktion av beståndet, då många ålar dödas i turbinerna.

Ålen utrotningshotad.


Ålen är av ArtDatabanken klassad som akut hotad.


Sedan 1950-talet har mängden inkommande ålyngel till svenska farvatten minskat med mer än

90 %, medan de utvandrade ålarna uppskattningsvis bara utgör 1 % av antalet på 1950-talet.


Några tänkbara förklaringar till den stora ålminskningen är överfiske av både yngel och vuxen ål, vandringshinder t ex vattenkraftverk, predatorer, parasiter, miljögifter och klimatförändringar, vilka kan leda till förändrade havsströmmar. Det troliga är att en samverkan av dessa faktorer har lett till minskningen.


Ålens komplicerade livscykel och långa resor över stora delar av världen gör den extra utsatt.

Yrkesfiske


Före vattenkraftsutbyggnaden i Sverige i början på 1900-talet, fångades stora mängder ål med fasta fiskeredskap såsom ålkistor i vattendragen och ålryssjor utmed kusterna. Då som nu med stark inriktning mot den utvandrande, feta blankålen.


På grund av den kraftigt minskade ålstammen har under senare år fiskerestriktioner införts.


Sedan 2007 finns en särskild EU-förordning med syfte att återställa ålbeståndet.


Från och med maj 2007 förbjöds ålfiske generellt i Sverige med undantag för yrkesfiskare i Östersjön, Öresund och en bit upp i Kattegatt, vilka fick särskilda tillstånd för ålfiske. Undantag görs även för ålfiske i vissa definierade inlandsvatten, som ligger minst tre vandringshinder uppströms havet och där inga ordnade förbivägar arrangerats. Man räknar kallt med att största delen av den ål som vandrar ut ändå inte klarar sig förbi kraftstationernas turbiner.


I och med att inga nya ålfisketillstånd utfärdas, kommer ålfisket i praktiken att långsamt dö ut i  takt med att fiskare pensioneras eller slutar att fiska av andra anledningar (t ex får sina ålfisketillstånd uppköpta i fiskevårdande syfte). Tillstånden får inte gå i arv till yngre generationer.


Från och med 2011 har minimimåttet för fångad ål höjts till 70 cm i insjöar och i Östersjön, samt till 45 cm i Öresund och den mindre del av Kattegatt där ålfiske är tillåtet. Att ålfiske överhuvudtaget tillåts i Öresund kan tyckas väldigt fel, eftersom många av de ålar som fångas där, har räddats genom åtgärder i andra länder runt Östersjön.


Sedan 2018 är det förbjudet att fiska ål i Östersjön under tre månader per år. Det är en regel alla EU-medlemsländer måste följa och numera gäller stoppet även för Medelhavet. Varje land får dock själva bestämma när under månaderna augusti t o m februari man vill lägga stoppet. Sverige har liksom de flesta andra länderna i EU valt att lägga stoppet november-januari (då det gör minst nytta för ålens överlevnad). WWF vill att stoppet istället läggs i augusti-oktober, som är ålens normala utvandringstid.


Enligt de data som sammanställs av Havs- och vattenmyndigheten har regleringar av såväl yrkesfiske som fritidsfiske i Sverige bidragit till att ålfångsterna har minskat med 76 procent sedan 2006.

Fritidsfiske


Fritidsfiske efter ål är förbjudet sedan 2007, med undantag för vissa definierade inlandsvatten varifrån ålen i dag inte bedöms ha någon möjlighet att utvandra. Ålen fångas då främst på bottenmete med fiskbitar, mask, räkor och liknande. I dag utgör fritidsfisket endast en okänd, men sannolikt liten del av den totala fångsten.

Tjuvfiske


Det begränsade ålfiske som fortfarande är lagligt mättar inte hela efterfrågan, vilket skapar tillfällen för tjuvfiskare att ta vid. Varje år beslagtas hundratals olagliga fiskeredskap för ål i svenska vatten.


För att få sälja lagligt fångad ål i Sverige krävs dock särskilda tillstånd. Den tjuvfiskade ålen som inte får sin avsättning i Sverige exporteras. För att få handla med europeisk ål krävs tillstånd, men ibland har laster märkts om med en annan ålarts namn. 


Den illegala exporten ut ur EU uppskattas vara nästan dubbelt så stor som de legala fångsterna.


Det är svårt att skilja den europeiska, starkt utrotningshotade europeiska ålen, som är skyddad i FN-konvention för hotade arter, från de övriga 14 ålarterna i världen. Detta särskilt om det är fråga om yngel. 


Med DNA-tester kan man numera med säkerhet artbestämma ål, oavsett om det handlar om yngel eller om ålen är rökt eller tillagad på något annat sätt. Med detta verktyg kan tulltjänstemän avslöja olaglig smuggling av den hotade europeiska ålen.

Vattenkraftbolagens åligganden


När kraftbolagen en bit på 1900-talet påbörjade överbyggnad av hela vattendrag, för att få ut så mycket energi som möjligt ur det strömmande vattnet, ålades de att vidtaga åtgärder för att främja fiskens vandring förbi de nya vattenhindren. Fiskodlingar anlades för att ersätta den fisk, som på grund av vandringshinder och förstörda lekvatten ej kunde reproducera sig. För ålens del byggdes ålyngelledare förbi kraftverken. Numera finns inte mycket av dessa fiskevårdande anläggningar kvar.


Idag pågår arbete med att anpassa vattenkraftverken så att ålen gynnas, men arbetet går långsamt. Under tiden utförs ”konstgjord andning” som att ålyngel utplanteras i uppströms liggande vatten och lekfärdig ål fångas av yrkesfiskare och körs via tankbil till kusten, där den släpps ut för att kunna fortsätta sin vandring till Sargassohavet.


Att bygga nya vattenvägar förbi kraftverken är inte helt lätt då nivåskillnaderna ofta är stora. Sådana anläggningar blir dubbelt kostnadskrävande – dels stora anläggningskostnader, dels den förlorade energi som åtgår för den förbipasserande vattenmängden.


En snabb och effektiv lösning för att ålen ska undgå turbindöden har ännu bara tillämpats på ett fåtal platser. Man har monterat nya, mer finmaskiga galler vid vattenintagen, så ålarna inte tar sig igenom utan leds till en särskild utloppskanal. 

Motala Ström


I Östergötland riktas påtryckningar från fiske- och andra naturvårdande organisationer mot kraftverk och myndigheter för att få till stånd fria vandringsvägar för fisk i Motala Ström och angränsande vattendrag. Jag återkommer med information om detta arbete.