Fattigdomen

Fattigdomen

 

En besökare i det tidiga 1840-talets Motala skriver så här: "På få ställen i Sverige fann man så många och så oförskämt skriande tiggare."

Många fattiga hade dragits till nybyggarstaden Motala med hopp om ett bättre liv i vad som man trodde skulle bli en blomstrande handelsstad, men under 1830- och 40-talen utvecklades köpingen alltmer till vad som skulle kunna kallas ett svenskt Klondyke. Trångboddhet, sjukdomar, smuts och ohyra präglade de fattigas vardag. Stölder och slagsmål var vanliga och ofta beroende på ett utbrett fylleri.

För att förebygga brottslighet, beslöt man att patrullering skulle ske. Två borgare skulle varje natt se till att ordningen upprätthölls. En lista med borgare, som skulle turas om med vakthållningen, upprättades.

För att söka hålla de sociala utgifterna nere, utfärdades bestämmelser för att förhindra inflyttning av obemedlade. Den socken, där fattighjonen senast skattat, skulle lämna fattigvård. Då ingen ville kännas vid de obemedlade, kunde det bli ett grymt bollande med människor från plats till plats.

År 1868 köper staden in den s k Lantzka gården på Medevigatan 13, för att där anordna fattighus och arbetsinrättning. De intagna var fattiga ensamstående, familjer med barn, gamla och orkeslösa, ofta många i samma rum.

Man tog även emot fosterbarn, som när de var i 10-12 årsåldern utackorderades i lämpliga familjer, där de kunde få lära sig ett yrke och inte ligga köpingen till last.

År 1922 stod det nya ålderdomshemmet i Samuelsberg färdigt och 15 män och 21 kvinnor flyttades över dit.

Lantzka huset på Medevigatan 13, inrättat som fattighus 1868. Efter 1922 affärshus.

 

Då tändsticksfabriken startade sin verksamhet på 1871, kunde många fattiga invånare, och då särskilt unga flickor, erbjudas underbetalt arbete vid den ytterst hälsovådliga tillverkningen i fabriken. Klistringen av askar utlämnades som hemarbete till ett hundratal familjer på trakten.