Vandring i Brinken

Vandring i Brinken

Vi börjar vår vandring längst ner på Fogdegatan, som tidigare var landsvägen mot Vadstena och Skänninge och kommer att stanna till hos personer och vid platser, vilka av något skäl blivit omtalade.

Obs! Angivna gatuadresser var de som gällde på 1930-talet.

 

Vårt första besök blir hos "Revysvarvarn" Johan August Svensson inne på Fålehagsgränd 5, där han hade byggt sig en stuga och en liten verkstad. För han var egentligen träsvarvare och som sådan en mycket skicklig konsthantverkare. Men främst gjorde han sig känd som kuplettförfattare, körledare och teaterregissör när seklet var ungt. Han blev genom sina spetsfundigheter något av samhällets levande samvete.

Trots sina färdigheter på revyscenen, var han privat en tillbakadragen man och levde mest ett enstöringsliv såsom den inbitna ungkarl han var. Hans närmsta granne, en gammal tant Ljungqvist, kom och hjälpte till med en del husligt arbete.

Svarvare Svenssons hus på Fålehagsgränd 5

 

Varje söndag fick han besök av skomakare Sjögren från Landsborgsgatan 27 i Övre Brinken och då satt de båda herrarna och lade patiens. När de tröttnade på det, kom kristallradiomottagaren fram och genom att koppla isär den enda luren, kunde de lyssna båda två samtidigt.

 

- - - - - - - - - -

 

Nästa anhalt blir hos gubben Höglund i Nybo, Fogdegatan 12. Han hade varit verkstadsarbetare, men gick de sista årtiondena av sitt liv omkring och sålde fisk från en dragkärra. Han ställde alltid samma fråga till husmödrarna: "Ska de va nån fisk eller strömming ida?" Blev svaret nekande yttrade han ofta: "De va hunna i klibbarn - va äter I då?"

Höglunds yngsta dotter gifte sig 1920 med fiskhandlare Erik Samuelsson och flyttade till honom i Vätterviken - hur den kontakten uppstod är ju inte så svårt att förstå, då Höglund säkert hämtade sin fisk där.

Herrskapet Samuelsson och anställda med nyfångad fisk

 

Inne på gården hos Höglund hade Kalle Sand sin skomakarverkstad. Kalle var låghalt och var rekordman i det avseendet, då det skilde närmare en halv meter i längd mellan de nedre extremiteterna. När Kalle stod på sitt långa ben, var han en reslig man och mätte ca 190 cm i längd. Att ta sig fram till fots var således besvärligt, men på cykel kunde han klara sig lika bra som någon annan.

En gång när Kalle var på bio, sjönk han ner på sitt korta ben vid biljettluckan just som han hade beställt sin biljett. Biljettförsäljerskan undrade: "Vart tog den långe mannen vägen?" "Det är jag det", sa Kalle och gick till väders på sitt långa ben.

 

- - - - - - - - - -

 

Lite längre upp på Fogdegatan låg Snippen, just där vägen delat sig i de urgamla vägarna mot Skänninge och Vadstena.

Snippen med Vadstenavägen till vänster och Skänningevägen (Fogdegatan) till höger

 

På 1880-talet bodde i ena halvan av huset Boström och döva Ulla. De var helt naturligt ett mycket tystlåtet par. Trots detta eller kanske tack vare det sammanlevde paret närmast idealiskt.

I den andra halvan bodde Johan Eklund hans likaledes döva Klara. De hade bara ett barn, fostersonen Kalle, som var deras ögonsten och som de närde stora förhoppningar om.

När Kalle var 18 år fick han amerikafeber, som så många andra på den tiden. En vacker vårdag 1892 stod så Kalle resfärdig, stolt och lycklig som en kung, och vinkades av på stationen av föräldrar och bekanta.

Snart kom det brev från Amerika, där Kalle berättade att han fått plats - enligt den stolte faderns version med att bygga 40-våningarshus i en stad som hette "Skinnkago". Till varje jul skickade Kalle en slant till de gamla föräldrarna i Brinken.

När Johan gick bort 1899, flyttade Klara över till sin son i Amerika.

 

Den mest omtalade inneboenden i Snippen under årens lopp var dock den sägenspunna Sjuan, som bodde en trappa upp. Ja, hon kallades så och ingen visste hennes riktiga namn, var hon kom ifrån eller hur gammal hon var. Hon beskrivs som en snäll gammal gumma med inte så lite av mystik omkring sig. Hon var mycket utsatt för Brinkenungarnas drift. Men ändå var hon vänlig mot barn, om hon själv bemöttes med vänlighet. Trots att hon så ofta tillfrågades vad klockan var, svarade hon alltid på frågan. När så invändningen kom: "Jaså, är hon inte sju än", då tog det eld i gumman och det var inte precis ett söndagsskolespråk hon då förde.

Vad Sjuan egentligen levde av är det heller ingen som vet och hennes bostad där uppe på vinden var synnerligen torftig. Till sist fick fattigvårdsstyrelsen kunskap om hennes belägenhet och beslutade att hon skulle förflyttas till vårdanstalten. Hon protesterade vilt - hon var ju inte sjuk och var van att klara sig själv. Ett par gånger rymde hon hem igen, men sista gången var hennes enkla bohag utslängt på gården. Hon gjorde sig då en riskoja i skogen och snälla grannar bar till henne lite mat. Efter ett par veckor var hon dock försvunnen.

Några år senare sågs Sjuan på vägen utanför Vadstena sittande på kuskbocken bredvid en svartmuskig kusk i en hästskjuts med vad som verkade vara ett tattarfölje. Det var sista gången hon sågs på denna trakten.

Vill du läsa med om Sjuan klicka här!

Så här såg Snippenstugan ut strax innan den revs någon gång på 1940-talet

 

- - - - - - - - - -

 

Från Snippen och en bit upp i backen mellan de gamla landsvägarna kallades området Häradsmarken, en gång avsatt till avrättningplats, avstyckat från gårdarna i Motala södra by. Häradsmarken hade med tiden mer och mer inkräktats av enskilda personer, som där uppfört bostäder utan tillstånd, då det var oklart vem som egentligen ägde området.

 

Efter Snippen ligger nästa ställe, som heter Skogalund (ej att förväxla med det Skogalund som ligger högt upp på Sveavägen) och består av två bostadshus. Det första hade adress Fogdegatan 20 och ägdes av August Karlsson, fader till Karolina Karlsson mera känd som Lina i Ståndet.

Karamell-Linas hus i Brinken

 

Redan 1864, när Karolina var nyfödd, flyttade familjen till Skogalund. Hon fick senare en syster, men vid föräldrarnas bortgång bodde Karolina ensam och ogift kvar i huset.

Karolina försörjde sig som karamellkokerska och hade sitt stånd nere mellan broarna på platsen där senare Tyras kiosk skulle ligga. Karamellerna förvarade hon på disken i en låda med glaslock. Den huvudsakliga försäljningen var dock svagdricka, som serverades till ett pris av tre öre per mugg. Under disken hade hon en diskbalja, där hon sköljde av muggarna efter hand som de användes.

Lina i Ståndet vid slussvaktarbostaden

 

Lina höll även kommers hemma i bostaden, vilket mestadels skedde på söndagarna, då "Ståndet" var stängt.

Linda avled 1959 på Samuelsbergshemmet, 95 år gammal.

 

- - - - - - - - - -

 

I huset intill med adress Fogdegatan 22 bodde snickaränkan Klara Almqvist, som försörjde sig som tvätterska. Hennes yngsta dotter, knypplerskan Linnéa med tre barn sedan tidigare, kom sedermera att gifta sig med snickaren och grovarbetaren Valfrid Andersson.

Nämnda måg, som gick under namnet "Valle Döden", var liksom sin bror Konrad, "Kas på Häla", båda lite av original men glada sådana.

De båda bröderna jobbade en gång på ett mudderverk nere vid Borenshult. Konrad, som var något av hälgångare, råkade snubbla och falla i vattnet. Valle fick tag i honom och drog upp honom på torra land. När det var gjort, sa Valle: "Jag tror du kasa i, Konrad". "Ja, jag har nog aldrig vart närmare döden". svarade Konrad.

Från vänster Konrad, Valle och en okänd person

 

Under Valles tid i Skogalund, kom huset att genomgå en del förändringar - han var ju snickare.

Husen på Skogalund låg nära gamla Vadstenavägen och med utfart mot densamma. Med tiden tyckte sig Valle vilja ha utfart mot Fogdegatan. Han anlade därför en lång gång rakt ut från sitt hus och inhägnade med staket. Nu brukades emellertid den marken av åkare Eriksson, som bodde i gården ovanför med namn Sanda, som också låg vid gamla Vadstenavägen. Som tidigare nämnts var tomterna på Häradsmarken inte fastlagda. När Erikssons son upptäckte Valles tilltag, blev han minst sagt förgrymmad och ålade Valle att omedelbart flytta staketet. "Lugna dej, snälle David, jag ska flytta på det", sa Valle. Vilket han också gjorde, men uppåt till och fick följaktligen en riktigt hygglig tomt. Och därvid har det blivit.

Valles och Linas hus med häcken bakom mot gamla Vadstenavägen

 

- - - - - - - - - - - -

 

Nästa hus vi passerar är Lövkullen (Fogdegatan 28) där Snus-Anders bodde med sin hustru. Ett snällt och stillsamt par, som inte störde någon, men som ibland stördes av hartsfiol och annat bus.

Bild på Lövkullen år 1983

 

Tidigare (på 1860-talet) bodde häradsmästare Löfgren här med fru och sex barn. Häradsmästare låter väldigt fint, men var ett annat namn för bödel, skarprättare eller profoss. Ett mera folkligt namn var bosen. Han åtog sig även andra uppgifter som ingen annan ville utföra, t ex att flå boskap och som sådan även kallad avdragare.

 

- - - - - - - - - -

 

Om vi nu gör en avstickare in till höger mot Fålehagen så kommer vi fram till ovan nämnda Sanda, som ligger utmed gamla Vadstenavägen. Det var här åkare Henning Eriksson bodde, som blev utsatt för stöld ur sin källare av Rotmosens son Pontus och fick vittna vid tinget.

Sanda sett från gamla Vadstenavägen

 

- - - - - - - - - -

 

Vi vänder tillbaka, men innan vi kommer ut till Fogdegatan igen har vi passerat den forna avrättningsplatsen, som skulle ha legat på höger sida om oss. Galgbacken finns beskriven i ett särskilt kapitel.

 

Strax är vi framme vid vägskälet där man från Fogdegatan viker av till vänster (Alsborgsgatan) för att komma mot Vinnerstad. I snibben mellan de båda vägarna ligger Rosenlund, från början ett litet hus som byggdes till i flera omgångar. Där bodde skräddare Carl August Svensson.

 

Carl August föddes 1853 i Viby, där fadern var sockenskräddare. Efter att föräldrarna gått bort bodde han ett antal år i Stockholm, tills han i slutet på 1880-talet kom till Motala. Men innan han stadgade sig och flyttade in hos f. pigan Emma Wisell i Rosenlund, så hade han en del fuffens för sig, vilket ledde till nio månaders straffarbete. Läs mer under fliken Personalia.

Tillsammans med Emma får han två barn - sonen Carl och dottern Beda. Lyckan blir dock kortvarig. Redan år 1900 avlider Emma endast 42 år gammal. Beda är då bara fem och Carl elva år.

 

Sonen Carl kommer senare att ta värvning och bli stamanställd. Vid en militärövning i Kolmården 1918, blir han en av de första att nå fram till den svåra tågolycksplatsen i Getå, där 41 personer avled av skadorna. Om denna fruktansvärda upplevelse skriver han ett långt brev hem till fadern.

 

Så här stilig är skräddaren i vad vi får förmoda en egenhändigt tillverkad kostym.

Skräddare Svensson med dottern Beda utanför Rosenlund.

I förgrunden på fotot ovan skymtar man Fogdegatan, i princip inte mer än ett par hjulspår. På andra sidan stugan kommer sedermera Landsborgsgatan att anläggas och husnumret blir då 20.

 

På ålderns höst kommer skräddaren att hänge sig åt en del egenheter. Bland annat ägde han sju uppsättningar av olika persedlar, så att han kunde ha olika varje veckodag - fickur, käppar, snusdosor och pipor, varav de finaste bars på söndagar.

 

Skräddare Svensson bor kvar i sitt kära Rosenlund in i det sista och avlider den 21 juli 1938, 85 år gammal.

 

- - - - - - - - - -

 

Om vi nu följer Alsborgsgatan träffar vi på Skogs-Jösse i första huset på vänster hand. Han heter egentligen Gustaf Adolf Johansson och emigrerade till Amerika 1903. Det gick nog bra för honom, för efter fem år kom han hem och köpte en liten gård i Västra Stenby.

Efter 10 år som jordbrukare fick det vara nog och Skogs-Jösse flyttade till Brinken, gifte sig och byggde ett hus som han kallade Högantorp (Alsborgsgatan 20). Hans hustru hette Maria Persson och var småskollärarinna i Holms skola på Johannesbergsgatan, där hon som ogift bodde i en lägenhet på övervåningen.

 

- - - - - - - - - -

 

Snett över gatan från Skogs-Jösse bodde Anna "Norrman" i Karlstorp (Alsborgsgatan 19), där hon föddes 1847 som oäkta och enda barnet till pigan Lovisa Norrman i den då troligen ganska oansenliga stugan. Lovisa uppgav en målaregesäll Lagergren, som varande fader till Anna och därav fick hon sitt egentliga efternamn. Anna gifte sig sedermera med snickaren Lars Peter Johansson från Stockholm, på tillfälligt arbete i Motala, och fick med honom två barn.

 

Lars Peter var en duktig yrkesman och tillverkade även fina möbler till hemmet. Men tyvärr var det sämre ställt med karaktären och han tog ofta och gärna till flaskan. Hans stora begivenhet efter alkohol gjorde att familjen hamnade i misär. Att nöden var stor visar det faktum att den rekorderliga Anna döms för snatteri 1883. Straffet blev böter å 50 kr, säkert ett mycket kännbart straff.

 

Med tiden kom Lars Peter att vistas mer och mer i Stockholm. Anna flyttar upp på övervåningen och börjar ta emot hyresgäster, mestadels barnfamiljer. Men framför allt börjar hon nu på allvar med den verksamhet, som blev hennes signum för resten av livet. Hon tillverkar karameller och bakverk samt odlar frukt och grönsaker, som hon sedan i en kärra drar ner till staden för att sälja.

 

Annas vanligaste försäljningsställe var längst ner på Bispmotalagatan utanför Flodins affär, där hon satt på en trälåda och dukade upp sina varor på lådor och i korgar runt omkring sig. Hon kompletterade sitt sortiment genom att köpa in läskedrycker och tobak m m. Sommar som vinter satt hon där i ur och skur, med skillnaden att på vintern hade hon en släde att frakta varorna på.

Anna sitter på plats vid Flodins hörna i sällskap av en annan månglerska.

Godsakerna lockade till sig barn, som med små slantar i sina hårt knutna händer kom fram till Anna och frågade efter priserna. Hon tyckte mycket om barn men ibland tröt tålamodet: "Dom kostar två öre och dom kostar ett öre och frågar du mig en gång till unge, så slår jag till dig."

 

På fotot nedan ser det ut att vara svamp i korgarna. Ofta skickade man ut sina barn för att plocka bär och svamp i skogen och i Brinken var det nära till Fålehagen.

Anna Norrman i skuggan under träd i Kanalparken

 

Anna bevakade även begivenheter som Motaladagen, då hon drog sin kärra till Holmsängen. När det var avlöningsdags vid Motala Verkstad, då var hon på plats där.

År 1892 utdöms skilsmässa mellan makarna och nu är barnen så pass stora att de kan hjälpa till med försörjningen, dottern Cecilia som tändsticksarbetare och sonen Henning som maskinarbetare vid Motala Verkstad.

Anna själv åtar sig även arbete som tvätterska åt vårdanstalten. Ett par dagar i veckan kan man se henne ligga på knä på klappbryggan vid strömmen och arbeta i det kalla vattnet.

Sonen Henning blir inte så gammal. Redan 1904 avlider han i lungsot, bara 30 år gammal och ungkarl.

Bland sina kunder där nere vid Flodins hörna, kunde Anna även räkna in hamnarbetare och sjömän. Av dem fick hon ett ordförråd och en munvighet, som gjorde att man skulle akta sig för råka i dispyt med henne. Följande historia är ett exempel på det.

Intill Annas tomt däruppe i Brinken låg en åker, som ingen annan brukade. Där odlade hon potatis. När så Skogs-Jösse kom och byggde ett hus intill, fogades en del av åkern till dennes tomt.

En kväll då Anna kom hem, hade Skogs-Jösse engagerat Snus-Frigge att plöja upp ett stycke av åkern utanför sitt staket. Anna blev topp tunnor rasande och klev hotfullt och gormande ut på åkern, varvid Frigge drog sig bakom hästen och Skogs-Jösse retirerade in bakom staketet. Den duellen vann Anna, Brinkenborna hade fått en stunds aftonunderhållning och själv kunde hon ännu i flera år bruka sitt potatisland.

 

Bild på en riktigt gammal Anna.

 

År 1933 avlider Anna i hjärnblödning, 86 år gammal. Många Motalabor känner saknad, när hon inte längre sitter där nere vid "Hörnan" med sin kärra.

 

Under fliken Personalia kan du läsa mer om Anna.

 

- - - - - - - - - -

 

När vi ändå är på Alsborgsgatan, så förflyttar vi oss lite längre in på gatan till nr 13, där Ester Eriksson bor och driver Brinkens Bageri.

Brinkens Bageri på Alsborgsgatan 13.

 

Rörelsen går säkert bra och Ester glömmer totalt bort att justera sina mått och vikter. Så när kontrollanten dyker upp blir förseelsen rapporterad och lagförd.

 

Rapport till Tinget om ojusterade mått och vikter i Brinkens Bageri.

 

Vad straffet blev framgår inte, men troligen böter.

 

(På Alsborgsgatan 9 ett par hus ifrån Esters rörelse, kommer snart bagerimästare Strömberg att bygga hus och etablera sitt Bageri Ideal.)

 

- - - - - - - - - -

 

Efter denna parentes återgår vi till gamla Skänningevägen. Där på randen till höga sandhålan bodde timmermannen Adolf Fredrik Qvarnström i sin stuga Qvarnslund.

Qvarnström var en egensinnig herre. Han uppskattade när man frågade hur mycket klockan var, ty han ville så gärna visa sin amerikanska guldklocka.

Efter hustruns död 1902 skaffade han sig en hushållerska, en stataränka som kallades Fy-Lanka, och som bodde kvar hos honom tills han gick bort.

På ovanvåningen bodde en annan änka, Kristina Andersson, som var unik på så sätt att hon saknade öknamn.

 

- - - - - - - - - -

 

Vi fortsätter vår vandring utmed gamla Skänningevägen och kommer nu till Klara-Sven, som bodde ensam i sin stuga Skogshult (Götgatan 16). Hon hette egentligen Klara Lovisa och var änka efter sjömannen Sven Johansson, död genom självmord 1879: "Avhände sig lifvet genom dränkning i en källa nära hemmet."

Klara-Sven blev då lämnad ensam med fem barn, vara de två äldsta turligt nog var så gamla att de kunde hjälpa modern med försörjningen.

Det sista barnet flyttade ut 1895 och sedan levde Klara-Sven helt ensam i sin stuga. Hon sågs ofta i Fålehagen, där hon gick omkring och samlade ihop ris för att ha att elda med.

Hon avled 1923, 82 år gammal.

 

- - - - - - - - - -

 

I samma kvarter men på andra sidan (Stegeborgsgatan 22) bodde tattarfamiljen Lindgren med sina åtta barn, sex söner och två döttrar. De var då vårt lands mest kända och notoriska brottslingar. Enligt kyrkböckerna är deras yrken gårdfarihandlare, lumpsamlare samt hästbytare!

I domböckerna förekommer flitigt andra verksamheter såsom stöld, misshandel, resande med livsfarligt vapen, bedrägeri, våldsamt motstånd, hemfridsbrott, lösdriveri m m.

Tattarfamiljens våldsamma framfart här i landet, där de var de flitigast förekommande namnen i tidningarnas brottsspalter, bidrog inte till att förbättra Gamla Brinkens anseende. Brinkenborna störde de dock aldrig.

 

- - - - - - - - - -

 

I nästa kvarter med adress Götgatan 9 bodde åkare Fredriksson, Snus-Frigge kallad. De flesta körslorna bestod av sand och grus från sandhålorna. Under kraftverksbygget var det högkonjunktur för åkarna.

Frigges häst var istadig. Han kunde arbeta långa tider, men ibland blev det tvärstopp och han rörde sig inte ur fläcken. Frigge försökte då alla sina patentmetoder, bland annat att gå runt åket tre varv för att på tredje varvet spotta hästen i höger öra. Det hjälpte förstås inte.

Frigge var morbror till Berit Spong (författarinnan). Släktkärleken var nog inte så påtaglig - Berit var ju skolad och ansågs som lite högfärdig av brinkenborna.

När Berit gifte sig, hölls bröllopet i föräldrahemmet längst ut på Sveavägen mot Skänninge till. Som seden var på den tiden gick folket på trakten dit för att ropa ut brudparet. Bruden började ett tal som nog var ämnat att bli ett högstämt och orden fölls sig ungefär så här: "Tiden rinner undan, snart känner man inte de gamla brinkborna längre." Då lär Frigge ha ropat: "Känner du inte igen gamla Snus-Frigge heller?" Brinkborna skrattade och bruden avbröt det tal hon knappt påbörjat.

 

- - - - - - - - - -

 

Snett över gatan från Klara-Sven utmed gamla Skänningevägen bodde skomakare Byloff i Aspestugan (Landsborgsgatan 26).

Byloffs stuga på Landsborgsgatan 26

 

Byloff kom inflyttandes från Västra Ny år 1900 med hustru och tre barn (tre var då redan utflugna). Familjen kom senare att få ta hand om en dotters oäkta söner. En av dem var Folke Bülow, som senare skulle bli en känd konstnär.

Enligt konstlexikon: Född 1905, målare och grafiker, studerade på Blombergs målarskola samt vid Konstakademin i Stockholm, därefter vidare i Paris. Han var en god landskapsmålare och gjorde många porträtt samt även offentlig utsmyckning.

Hans målningar har väl inte rönt någon större uppskattning, utan brukar gå för några hundralappar på auktioner. Nedanstående tavla såldes för 200 kr 2012.

En målning av Folke Bülow med känt motiv.

 

Folke bodde under större delen av sitt liv i Brinken. Han avled 1955 i Rogslösa.

 

- - - - - - - - - -

 

Vi sneddar nu tillbaka över gatan och hamnar i Strömslund (Landsborgsgatan 25), där änkan Lindell bodde med sina sex barn sedan maken gått bort 1903.

Strömslund med adress Landsborgsgatan 25.

 

De äldsta barnen är redan i arbetsför ålder, så det går ingen nöd på familjen. Ett av de äldre barnen, Gunnar Lindell född 1884, kommer att göra sig känd i Motala på gamla dar. Han vinner nämligen första pris i en tävling utlyst av Motala Tidning 1963 med rubriken "Jag minns....", där det gäller att skriva om färgrika personer och märkliga händelser i det svunna Motala. Prissumman 50 kr får han för sina roliga notiser om en rad gamla Motala-original, bl a om Pelle Drutt som vi strax ska besöka.

 

- - - - - - - - - -

 

Men först stannar vi till i grannhuset, Högstorp på Landsborgsgatan 27, där skomakare Carl August Sjögren flyttar in 1910 med sin stora familj. Tidigare bodde de passande nog många år i Kvarteret Skomakaren i Gamla stan.

 

I Brinken föds ytterligare tre barn, så sammanlagt har Carl August hustru Ada gett liv åt 10 barn. Men Ada blir inte så gammal, utan avlider 1924 i cancer endast 50 år gammal - det yngsta barnet är då 9 år.

 

Vartefter barnen blir vuxna och flyttar hemifrån, blir det mer och mer tomt i huset och efter 1937 bor skomakaren helt ensam. Att få promenera ner till revysvarvarn Svensson på Fålehagsgränd varje söndag för att spela kort och lyssna på radion blev nog ett kärt nöje.

 

- - - - - - - - - -

 

Vår nästa anhalt blir Brommedal (Landsborgsgatan 37), där Pelle Drutt och hans hustru bodde. Pelle var murare och hette egentligen Johan Peter Johansson. Hustrun kallades Malin men hette egentligen Margareta En och hade tjänat som piga åt en äldre man i Brommedal i många år. Denne hade varit gift med Karin En, en soldatdotter från Örberga, och det var när hon avled 1867, som Margareta En flyttade in som piga. Hur släktskapet var dem emellan framgår inte, men gissningsvis var Margareta Karins oäkta dotter. När den gamla mannen avled 1882, fick Margareta överta huset.

Brommedal vid Landsborgsgatan 37

 

Ett par år senare gifter sig Pelle och Malin och han flyttar in hos henne. De får aldrig några barn.

På äldre dar blir Pelle lumpsamlare och det är som sådan han blivit omskriven. Han kunde inte gå, utan småsprang alltid dragandes sin tvåhjuliga kärra efter sig. Till och med då han drog kärran med lass uppför Brinkebacken småsprang han. Pauserna fick bli desto fler.

 

Pelle var även en stor samlare av gamla fickur och åtskilliga sådana hängde på väggarna. Även speldosor ingick i samlingarna till stor glädje för barnen på trakten, när de någon fick komma in i huset och lyssna.

 

På andra sidan vägen från Brommedal låg Värmslan, ett troget vattenhål som höll vatten, när de andra brunnarna på sandåsen sinade. Då kom folk från alla håll med ok och hinkar för att hämta vatten.

När även Värmslan sinade, fanns fortfarande vatten i källan i Brommedal. Malin, som normalt var tystlåten och lite skygg, blev då plötsligt en betydelsefull person, när folket snällt fick be henne om vatten.

 

- - - - - - - - - -

 

Vi fortsätter Landsborgsgatan ännu ett litet stycke och hamnar då i Eriksdal, där vår vän sedan tidigare, skomakare Kalle Sand flyttar in 1923. Fram till dess hade Karl Oskar, som han hette, bott hos sina föräldrar i Hagebyhöga, där fadern livgrenadjären Sand hade ett soldattorp. Därifrån hade Kalle cyklat in till sin skomakarverkstad, som han hade inhyst hos Höglund nere på Fogdegatan 12 innan han flyttade upp till Eriksdal.

I Eriksdal fanns flera lägenheter och troligen bodde Kalle i gårdshuset (syns ej på bild), där han också hade sin skomakarverkstad.

Eriksdal med adress Landsborgsgatan 40.

 

Trots att Kalle är är kraftigt låghalt, går det bra för honom och han kommer att bo kvar i Eriksdal, tills det blir dags för ålderdomshemmet under de sista åren.

Kalle förblev ogift och avled 1955, 78 år gammal.

 

 

- - - - - - - - - -

Nu ska vi besöka en annan stor personlighet i Brinken, "Rotmos" Bergström, boendes i Holstenslund utmed gamla Vadstenavägen - ungefär mittför där Maif numera har sin motionsstuga. Holstenslund är torputmärkt, men man får skarpa ögon för att upptäcka den lilla skylten inne bland buskarna.

Holstenslund utmed gamla Vadstenavägen

 

Rotmos hette egentligen Johan Albert och var född i Askersund 1851. Han och hustrun Axelina fick fem barn, så det var många munnar att mätta i den lilla stugan. Det löste han genom att sälja fisk längst ner på Bispmotalagatan, snett emot där Anna Norrman satt vid Flodins hörna. Hur Rotmos fick sitt öknamn är väl ingen som riktigt vet, men troligen var hans hår rödlätt.

Fiskhandlare Bergström på plats, Kanalparken i bakgrunden

 

På vintern frös Rotmos där han stod med sina fisklådor och han värmde sig då med kraftiga åkarbrasor, vilka satte sina spår bakpå hans rygg, där rocken blev full med fiskslem och fjäll.

Rotmos var en snäll och oförarglig person, medans hans avkomma kom att tillhöra de mera beryktade uppe i Brinken. Hustrun Axelina var dock känd för att hålla städat och fint inne i stugan.

Rotmos gick bort 1932 och bodde de sista tio åren av sitt liv på vårdanstalten.

Dottern Agda med sina barn bodde dock kvar i Holstenslund en bit in på 40-talet.

Under fliken Personalia kan du läsa med mer om familjen Bergström.

 

- - - - - - - - - -

 

Nu ska vi förflytta oss österut på andra sidan Sveavägen ner i dalen, som kallades Andevärlden. Där bodde Bernhard "Slunke" Widblom med sin stora familj i en stuga, som egentligen inte var mer än en koja.

Slunke Widbloms stuga

 

Slunke var uppväxt hos sin morfar, trägårdsmästaren Widblom i Hagen under Sonnorps boställe. Där bodde han kvar till han träffade sin Gunhild och tycke uppstod. De gifte sig, fick barn och flyttade runt lite innan de 1908 hamnar i Nya Lund, som deras stuga kallas.

Under 20 år får de nio barn, varav åtta överlevde och växte upp till goda samhällsmedborgare. Hur de under uppväxten kunde få plats i den lilla stugan är närmast ofattbart och det är inte svårt att förstå att de minsta fick sova i byrålådor.

Fattigvårdsnämnden hade dock sina ögon på familjen och tidvis fick något barn vistas på vårdanstalten. Slunke blev då både ledsen och arg. Han protesterade, men det hjälpte inte. När de två sista barnen blev omhändertagna, blev han desperat, tog sin revolver och gick upp till prostgården för att göra upp räkningen med barnvårdsnämndens ordförande, prosten Hoppe. Vad som hände där brukade Hoppe ofta berätta om.

Under fliken Personalia kan du läsa mer om Slunke-familjen.

 

- - - - - - - - - - -

 

Den sista anhalten på vår vandring blir hos förre livgredjären, skomakaren, snickaren m m Karl Oskar Spong boendes i Framnäs (Sveavägen 80) precis där Motala övergått i Vinnerstads socken. Hustrun var småskollärarinna i Vinnerstad, där även dottern Berit gick i skola.

Berit blev med tiden en högt utbildad person, men mest känd är hon för sitt omfattande författarskap och många av hennes berättelser kom att handla om hembygden.

Framnäs på Sveavägen 80

 

Att Karl Oskar Spong var snickare, kan man nästan förstå när man ser verandan.

 

- - - - - - - - - -

 

Vår vandring är nu slut, men innan vi skiljs åt vill jag särskilt omnämna ännu en person, som genom att nedteckna iakttagelser och egenupplevda händelser från sin barndom, har berikat Motala och då i synnerhet Brinkenborna med sina berättelser. Hans namn var Gösta Olofsson och han flyttade som sjuåring med sina föräldrar och syskon till Brinken, närmare bestämt Stegeborgsgatan 19. Han bodde bara ett stenkast från Anna Norrmans hus och han kom att leka mycket med hennes barnbarn. Han blev sedermera journalist och redaktör.

 

- - - - - - - - - -

Nedan en karta över övre Brinken från 1930-talet där både gamla och nya vägar är inritade.